Looking North

På den sjunde  dagen så vilade hon. Ja, inte helt klart om jag kommer att vila idag, men sjunde dagen är det. Oj, vad tiden tycks gå fort. Till att börja med kände jag mig inte helt van vid England, men nu är tillvaron här inte så nervpirrande längre. Nog för att jag fortfarande känner fjärilar i magen vid tanken på mycket, men inte konstant längre. Jag har helt enkelt vant mig.

Sedan förra (första) inlägget kan jag inte säga att så mycket har hänt. Jag har mestadels bekantat mig med några av mina klasskamrater, utelivet och med skolan. Bland mina klasskompisar har jag nu hittat ett par vänner och ett antal möjliga vänner. Något som är intressant med dessa människor är att de alla vet mer om spel än vad jag gör. Det händer ofta att de börjar tala om något spel jag bara hört namnet på, diskuterar för- och nackdelar med olika konsoler eller vilka konsoler de äger. När dessa diskussioner startar sitter jag där, tyst som ett fån och försöker förvirrat hänga med.

Utelivet här i Derby har hittills varit roligt. Trotts att det inte är en alltför stor stad (ca 236 000 invånare) så är det mycket liv här i Derby. Detta kan bero på att Derby Universitet har nästan 25 000 elever och under första veckan är nog många pigga på festande. Detta är i och för sig roligt, men risken finns att plånboken blir lidande. En drink här är visserligen mycket billigare än i Sverige, men det är ändå inte rimligt att ha råd att gå ut varje kväll. Apropå drickandet  så skilljer sig där Sverige och England åt. till att börja med så är det billigare att dricka här, sedan går det att köpa alkohol i vilken mataffär som helst, det verkar vara mer vanligt att dricka rosévin här men färre tyck drick rödvin och så tycks de dricka mer. Dessa iakttagelser kanske inte helt stämmer, men hittills är det så det ser ut.

Det finns även andra skillnader mellan Sverige och England. Jag har hittills inte hittat något havregryn, ingen barilla, ingen falukorv och de enda köttbullar jag har hittat har varit i konservburk. Vad är det för fasoner egentligen? Man kan inte ha köttbullar i konservburk! Nej, tacka vet jag Mamma Scan och Felix.

Om jag kunde komma ihåg att faktiskt ta bilder skulle jag lägga ut dem, men min stackars kamera blir alltid glömd på rummet. Det är nog dags att jag skaffar ett nytt minne, eller kanske ett extern sådant? Det finns ju till dator :-) Ni få klara er utan bilder tills dess att jag tar mig för att promenera runt med kamera som en och annan turist.

Efter ett förslag från min äldsta storebrors fästmö är det nu dags för mig att ta steget in i bloggens värld. detta kommer sig av det faktum att jag nu befinner mig i England och kommer att göra det i tre år framöver. Varför? Det korta svaret är studier. Jag är här för att studera Computer Games Modelling and Animation på University of Derby. Det har under lång tid varit min dröm att få lära mig konsten att animera och skapa spelkaraktärer. Trotts att jag kanske inte själv spelar så många tv-spel har jag alltid fascinerats av grafiken i spel. Att i framtiden få jobba med antingen animation eller karaktärsskapande är en av mina alla drömmar, en av mina största.

Vägen hit var nog den lätta delen av resan, trotts att mängden förberedelser som krävdes var stor. Först behövde jag ansöka och till det behövdes ett personligt brev och betyg. Sedan var det dags för de verkliga förberedelserna; bostad, lån, försäkringar och resebokning. Detta låter kanske inte som så mycket, men de tycktes växa i storlek konstant. Sedan var det packningen... Att komma fram till vad jag behövde och vad jag verkligen ville ta med var lite knivigt.

Förberedelserna var i alla fall tillräckliga. Nu befinner jag mig här, i Derby, med både packning och bostad. Bostaden i fråga är ett studentrum med säng, skrivbord, handfat och garderob. Toalett, kök och dusch delar jag med fyra andra. Dessa fyra andra är alla från England så jag är enda utlänningen bland oss. Detta gör att jag inte står de ändra fullt så nära som de står varandra än, men vi kommer i alla fall överens. Jag kan till och med säga att jag tycker om dem. De är kanske inte människor jag kommer att behålla kontakten med, men de är trevliga.

När jag kom hit (i lördags) var jag dödstrött så deras första intryck av mig var väl kanske inte det bästa. Jag orkade inte riktigt prata, utan höll mig på min egen kant. Söndagen var bättre. Jag började prata med dem och vi var på kvällen ute tillsammans. Som så mycket annat var det trevligt. Dock var det dag ett av mitt liv som universitetsstudent igår. Det var smått skrämmande, men samtidigt väldigt spännande. Min klass består av 70 elever av vilka jag då inte kände en enda. Dessa 70 människor visade sig vara spelfantaster, mer så än vad jag är verkar det som. Många av dem tycks också ha testat 3D modellering tidigare, men jag är inte bland dessa. Bland det första vi blev sagda var att det ämne vi valt var avancerat och vi skulle bli tvungna att jobba hårt. De sa till oss att spelindustrin är hård och att det kan bli svårt att hitta jobb. Det är dock inte omöjligt.

Bland mina 70 klasskamrater hittade jag redan igår en vän, en trevlig tjej från Birmingham som jag kom överens med. Nästa människa jag bekantade mig med var en kille vars namn jag inte ens minns. I morse var vi båda tidiga och pratade lite. Det märks tydligt när jag talar med mina klasskamrater att de alla älskar spel lika mycket som jag. Resten av eleverna på skolan kan jag dock inte säga så mycket om än.

Till sist så kan jag berätta att jag trotts att allt är bra här och att det känns roligt längtar hem till familjen. Jag är så van vid att ha dem i närheten att det känns tomt utan dem. Det känns tomt utan chansen att dricka te med dem, prata med dem, krama dem... Det känns tomt, men jag klarar mig. Om jag längtar hem så räcker det att jag tittar åt nordöst, mot Sverige: det enda landet i hela världen som jag alltid kommer att älska.

Looking North...