Looking North

Jag gråter inte ofta. Detta är om man inte räknar med till filmer och böcker. Ge mig en välskriven bok med en sorglig scen och tårarna forsar nerför kinderna. På samma sätt kan böcker få mig att fnittra hejdlöst eller blänga på orden som om jag kunde skada korkade karaktärer genom det. Det är troligtvis väldigt underhållande att se mig läsa. Filmer liksom böcker kan få mig att reagera starkt. Det händer inte till varje film, men ibland kan jag inte hejda tårflödet. Jag grät första gången jag såg Titanic, jag grät första gången jag såg Braveheart. Jag har gråtit till V för Vendetta, American History X, Passion of the Christ, Lejonkungen m.m. Ikväll (inatt) har jag ännu en film att lägga till min evigt växande lista av filmer som fått mig att gråta... Seven. Helt fantastisk film, men mestadels inte tårframkallande. Det fanns dock en scen där jag inte kunde hindra tårarna. Jag kastade några snabba blickar för att se hur de andra i rummet reagerade... Jag var den enda som grät. Kanske är det för att jag är patetisk, eller så har jag större förmåga att leva mig in i filmer än de flesta. Det kan också vara för att det är just den här typen av scener som rör mig mest. Jag tänker inte avslöja vad som hände med tanke på att alla kanske inte sett den än. Alla borde se den. Brad Pitt, Morgan Freeman och Kevin Spacey i samma film kan inte vara fel.